På resorna till Sydpacific
och La Plata hade vi på California alltid däckslast. Säkerligen var det samma
på de andra ”Johnsarna”.

Det kunde vara allt från
lastbilschassin från Volvo till grisar. Vi hade oxå hästar som däckslast vid
något tillfälle. Grisarna var de i särklass underligaste och mest illaluktande
bland de olika däckslasterna.Om jag kommer ihåg rätt så var det 6st ”nassar”.

Vad jag fick reda på skulle
grisarna till en experimentfarm i Brasilien som drevs av Johnsonfamiljen.

Det blev för ”Timpa” att
bygga grisakättar mellan masthuset och 4ans lucka. Grisarna kom lyckligt ombord
med hjälp av kran och placerades i kättarna.Vi lastade även hö och specialkäk
till de celebra gästerna som skulle räcka till ankomst Brasilien. En av lättmatroserna
blev,om inte mönstrad som grisaskötare ,så iallafall utsedd till detta. Både
grisarna och skötaren såg ut att trivas till en början. Mest lättmatrosen då
han inte behövde direkt överanstränga sig. Vi klarade av Biscaya utan större
problem och värmen började anmäla sig. Detta fick till följd att det spreds en
riktig skitlukt från fördäck. Då California inte hade AC var jag normalt gynnad
med hytt på förkant midskeppsbygget ,med öppningsbara ventiler och en skönt
fläktande fartvind. Denhär överresan blev det stängda ventiler och fläkt på
högvarav.

Strax efter vi hade lämnat
Biscaya bakom oss blev en av däckspassagerarna hängig och slö. 2ndre Styrman
larmades då han hade hand om sjukhytten. Feber konstaterades och via gnistens
kontakter med land blev diagnosen lunginflamation. Nu fick 2ndre Styrman
användning för sina kunskaper om hur man använder penicillinsprutan. Efter en
ordentlig griskur med penicillin så piggnade sjuklingen till och hade snart
knorr på svansen han oxå.

Grisarna skulle sättas iland
i Rio som oxå var första hamn i Brasilien.

När vi ankrat upp på redden
fick vi reda på att det var hamnstrejk. Det blev lugna gatan på redden i väntan
på att strejken skulle sluta.Efter några dagar blev läget bekymmersamt då
importlicensen höll på att gå ut. Vi fick order att lätta ankar och gå till
Santos istället där det inte strejkades. Med hjälp av Johnson Lines goda
kontakter fick vi gå diretkt till kaj vid ankomst och blev inklarerade.
Grisarna skickades iland utan att någon saknade dem , utom möjligen
grisaskötaren som fick gå tillbaka till det betydligt hårdare jobbet som
lättmatros.

Efter lossningen skickades vi
ut på yttre redden att ankra och vänta på vår törn. Då vi var inklarerade fick
vi tillgång till speedbåt med hjälp av lotsarna. Vi var enda båten på yttre
redden som hade detta,då man normalt inte klarerade in liggande där pga risk
för dåligt väder. Gissa om de andra besättningarna var avundsjuka på oss?

Fastän jag hade fått lida med
värme och dålig lukt välsignade jag till slut grisarna ialla fall.Ingen som jag
kände sa nej till några extra landgångar i Santos. Speciellt inte då man hade
fast tjej iland.

Utgifterna blev större men
man måste ju offra sig ibland!

Bengt Larsson

Pensionär