NÄSTAN AKTERSEGLAD x2

Under
min tid som 2Ma ombord på M/S Bolivia upplevde jag mycket både ombord och
iland. Bla höll jag på att bli akterseglad 2ggr. M/S Bolivia var en riktig
Marthabåt långt innan S/S Martha blev en kultfilm bland dagens och gårdagens
sjömän.

GDYNIA

Gdynia
var en favorithamn under kustresorna,inte pga det politiska läget utan för att
polackerna struntade i kommunismen så mycket de vågade för de andra kamraterna
i Warzawa-pakten. Detta innebar ett ganska vilt nattliv. Det gick relativt lätt
att växla utländsk valuta. Ibland gick det för lätt och där stod en grundlurad
sjöman eller turist med en sedelpacke som innehöll ett mycket begränsat antal
polska slottyn. Svartväxlarna var fenomenalt skickliga med fingrarna. Jag hade
turen att klara mig. Vid hamnliggande i Gdynia blev det alltid taxi till Sopot
och Grand Hotel. Där blev vi behandlade som celebriteter pga vår relativa
rikedom. Det brukade bli mycket mat och dricka. Som avslutning på kvällen blev
det Gdynia och någon “dansrestaurang”. På restaurangen var det gott om polskor
som ville ha kontakt och man gick sällan eller aldrig därifrån ensam. Efter en sådan
väl genomfestad natt vaknade jag upp en Söndag fm av ljudet från en TV. Det var
Gomulka (partichefen)som höll låda. Jag var torr i halsen och fick en ljummen
öl att bota törsten med. Som om det inte var nog med Gomulka och törsten
konstaterade jag att Bolivias avgångstid redan var passerad med flera timmar.
Nu satt jag riktigt i klistret och såg framför mig fängelse i Polen och sparken
från rederiet. Efter att hjälpligt ha kvicknat till beslöt jag att i allafall försöka
hitta gaten som jag gått ut genom och där mitt landgångspass var deponerat.
Taxi fanns inte att få tag i så det blev att promenera efter anvisningar från
min ”scandal beauty” och vänliga människor på vägen. Första gaten jag kom till
skickade mig vidare till nästa . Glatt överraskad att inte bli inburad på
direkten gick jag dit. Vid ankomst till den rätta gaten blev jag mottagen av
leenden polacker som skakade beklagande på sina huvuden när de såg mitt
tillstånd. Bakruset syntes tydligen trots min återställaröl. De kollade i sina
register och jag fick tillbaka mitt landgångspass! Då jag inte kom ihåg
kajplatsen frågade jag och fick vägen utpekad. Det hela verkade mycket skumt då
Bolivia redan skulle vara ute på Östersjön. Ett litet hopp började spira i min
ansträngda hjärna så jag fortsatte gå efter anvisningarna. När jag närmade mig
ett kajskjul skymtade jag ett grått skrov i Johnson-Lines nyans. Ännu syntes inte namn eller skorsten men
hoppet ökade att det skulle vara Bolivia. Vi hade varit den enda Johnsaren vid
kaj då jag gick iland. Till slut såg jag både skorsten med rätt märke och en akterspegel
med M/S Bolivia påmålat. Räddningen var nu mycket nära och de sista meterna
till fallrepet gick rekordsnabbt. Väl ombord gick jag till bef.mässen där
kompisarna satt och fikade 10-kaffe. Det blev ingen särskild reaktion och inget
snack om att Bolivia fått vänta på mig. Förklaringen var att avg.tiden ändrats
pga långsam byråkrati så lastpapperna inte blivit klara som beräknat. Detta var
en av mycket få gånger i mitt liv då
jag välsignat byråkrati och kommunism i förening eller var för sig. Efter en
snabb kopp fika blev det fyllebingen och vila tills jag törnade till min
4-8vakt på em. Inget fängelse,ingen spark från rederiet och ingen loggning
ombord. Snacka om tur!

PUNTARENAS

En
annan favorithamn var Puntarenas på WICA-traden. Varför har jag aldrig riktigt
förstått då det på den tiden inte fanns många näringsställen. OK det fanns gott
om snygga och tjänstvilliga tjejer. Kan ha berott på det. Under två resor på
WICA resp. Sydpacific hade jag en mycket duktig och trevlig M-elev på min vakt.
Vi brukade gå iland tillsammans när tillfälle gavs. En av hans många fördelar
var att han hade ett litet reseur med väckningsfunktion som alltid togs med
iland. Detta gjorde det lättare att törna till i tid på morgonen dagen efter.
De flesta hamnarna på WICA-traden
innebar ankring och lastning /lossning via pråmar. Så även vid Puntarenas. M/S
Bolivia ankrade upp på redden och började lasta kaffe via pråmar. Då
sjövakterna gick fick eleven och jag lugna oss till avlösningen vid ½-9 på
kvällen. Då bar det iland med en bogserbåt för pråmarna. Väl iland hittade vi
snart varsin skönhet. Avgång var satt till midnatt så det blev lite jäktigt med
käk,dricka och underredsbehandling. Vi hann med allt i tid och gick ner till
kajen där bogseraren låg. Där fick vi reda på att det gick långsamt med
lastningen som inte beräknades vara klar förrän efter att vår morgonvakt
börjat. Efter en snabb överläggning beslöt vi att gå tillbaka till våra resp.
skönheter igen. Det blev ny behandling och sedan lite sova. Även några drinkar
slank ner innan vi somnade in. Vid överenskommen tid blev jag purrad av eleven
och vi gick ner till kajen. Alla bogserbåtarna var nersläckta och ingen
skorstensbelysning med Johnson-stjärna syntes till på redden. Nu började det
kännas lite stressigt. Aktersegling på gång. Vi hoppade ombord på en bogserare
och fick liv i en besättningsman. Han gav oss nytt hopp då han bestämt hävdade
att Bolivia inte avgått. Vi erbjöd besättningen våra sista slantar om de körde
oss till Bolivias ankarplats och de tog budet. Jag var fullt övertygad om att
vi skulle få åka tillbaka till kajen igen blåsta på slantarna ,men höll god min
då det verkade vara vår sista chans att komma ombord. När vi kom närmare det vi
trodde var ankarplatsen började det skymta fram ett skrov som påminde om
Bolivia. Efter ytterligare några minuter blev vi säkra på att det var rätt
fartyg. Ända framme såg vi att fallrepet redan var sjösurrat. Vår sista chans
att komma ombord blev att hoppa ombord på kaffepråmen och sedan upp på det
sista kaffeslinget som lastades. Vi klamrade oss fast vid slinget och åkte
snabbt upp i luften. Stuvarna körde säkert winscharna extra fort för att jäklas
med oss. Ombord kom vi och sattes ner på däck till stuvarnas jubel. När vi
hämtat oss från luftfärden fick vi reda på att det var avgång om 15 minuter. Då
klockan inte var 04 ännu trodde jag att 3Ma gjort sjöklart, men icke. Det blev
snabb omdressning till arbetskläder och en av mina snabbaste sjöklargöringar
ombord på Bolivia.

Att
skorstensbelysningen inte funkade berodde på en säkring som lagt av och ingen
hade varskott Trikaren. Iväg kom vi i rättan tid och alla var med. Ingen
aktersegling här inte,även om det varit nära för eleven och mig.

av Bengt Larsson

Pensionär