Under
min tid som 1Ma ombord på M/S California hade vi en gnist som kallades för Don
Pedro. Han var svensk och bodde sedan flera år i BA. Som många utflyttare var
han väldigt patriotisk när det gällde allt i det nya hemlandet. Detta gjorde
att det var tacksamt att retas i all vänskaplighet. Man fick alltid en
reaktion. Pedro var en mycket duktig gnist och skötte allt till stor belåtenhet
för alla. När vi låg i BA och han kom lunkande på kajen för att törna till på
morgonen såg han mer argentinsk ut än någon argentinare. Naturligtvis var han
klädd i hatt och poncho. Vi blev goda vänner och brukade i mån av tid ha en
sittning före lunch med argentinsk skinka, ost och vin. Jag brukade reta honom
med att tjejerna i Rio, Santos och Montevideo var de bästa på La Plata. Han
protesterade vilt men hade svårt att övertrumfa mig. Nu ska jag inte påstå att
min erfarenhet av argentinskor var särskilt stor då kassan brukade vara ganska
mager vid ankomst BA. Tillgångarna slösades i ovannämnda hamnar där jag oftast
hade fast tjej.

Det
blev lite lättare med ekonomin när en argentinska motorman började smuggla porr
i olika former. Han brukade fråga mig och 2Ma Johan hur mycket vi ville satsa
och sedan skötte han det hela och vi fick tillbaka vår insats med råge efter
första natten i Santos. Peirano som han hette, skulle alltid ha stoptörn första
efternatten så han kunde sköta affärerna. Det inträffade att någon överambitiös
styrman försökte sabotera men de lyckades inte under min tid. En resa skulle
Peirano växla de100-USD-sedlar han fått i ersättning för porren i Antwerpen,
men kom tillbaka mycket besviken då banken beslagtagit allt då det var falska
sedlar. Jag hade större tur då vi senare gick till Gdansk för varvsbesök där
jag lyckades växla mina dollar. Det blev så mycket slotty att jag inte kunde
göra av med allt fastän jag verkligen ansträngde mig varje kväll vi låg på
varvet.

Till slut tröttnade Pedro på mina pikar och
beslöt att överbevisa mig. En dag när vi låg i BA frågade han när jag hade
stoptörn och lovade att ordna något extra på någon av mina lediga kvällar.
Senare under veckan bestämde han att vi skulle ses på ett av hans stamställen
nära bostaden. Jag duschade och dressade om till landgångskläder rejält nyfiken
på vad kvällen skulle erbjuda.

Taxin stannade vid den adress som jag fått av
Pedro och jag gick in på restaurangen. Där satt Pedro med 2st riktiga
bombnedslag. Den ena var hans ordinarie älskarinna och den andra en väninna
till henne. Måste erkänna att jag var inte så lite impad av tjejen som var inte
bara snygg utan oxå mycket trevlig att prata med. Det blev mest stapplande
sjömansspanska från mig och lite bristfällig engelska från henne men det
funkade. Efter en stunds trevlig samvaro bröt Pedro upp med sin älskarinna(han
var gift). Vi andra två tog taxi till en välkänd fiskrestaurang för att
inmundiga en argentinsk fisksoppa(boullebais). Detta var på hösten så soppan
både värmde och smakade mycket gott. Efter avslutad måltid skulle vi hitta på
något mer då klockan bara var barnet med argentinska ögon sett. Strax innan
midnatt. Det blev taxi till nyöppnade skyroom på Hilton nere vid hamnen. Entré’n
var bombskadad efter ett attentat. Vid den här tiden(1974) var det mycket
oroligt i BA. Väl uppe på skyroom kände jag igen orkestern som spelade. Det var
4st svenska killar och en argentinsk sångerska. Jag hade tidigare träffat dem
på Johnsons Minne sidan om Svenska Kyrkan.

Det
blev en trevlig fortsättning med mycket dans och snack med orkestern. Alltför
snart blev det dags att dra sig tillbaka då jag skulle jobba nästa dag eller rättare
sagt senare samma dag. Vi tog in på hotell och hade det mycket skönt innan vi
somnade in. På morgonen skiljdes vi åt med löfte om att ses igen. Vid lunchen
kunde inte Pedro hålla sig längre utan frågade mig hur kvällen/natten varit.
Jag fick ju erkänna att det varit bra men riktigt hur bra talade jag inte om.
Lite var jag ju tvungen att spara på berömmet så jag kunde fortsätta att skoja
med Pedro. Efter välbehövlig vila under stoptörnsnatten som följde blev det
faktiskt dacapo med tjejen. Där försvann alla mina möjligheter att reta Pedro
då han genast fick reda på detta.

Det
fanns fler fördelar med Pedro som gnist ombord. Nämnde man brasiliansk biff
gick han i taket och försvarade den argentinska biffen. För att verkligen
överbevisa oss ordnade han alltid asadokött och cherizzo korv från sin privata slaktare till våra
grillpartyn. Både köttet och korven var utan konkurrens. Den cherizzo korv som
de senaste åren sålts i Sverige är en mycket blek kopia. Det brukade bli ett
party på utresan och ett på hemresan. Detta är minnen som aldrig glöms.

När
jag slutade i Johnson-Line 1974 skildes våra vägar åt. För gott trodde jag, men
där hade jag fel.

När
jag flyttat till Rättvik engagerade jag mig i Medborgarskolan. En gång i slutet
på 80-talet gick jag upp på expeditionen för att hälsa på. Där stod en kille
och snackade med konsulenten. Efter att ha morsat och snackat ett tag kröp det
fram att han varit i BA. Vid närmare kontroll hade han varit där med en svensk
orkester några år. När han talade om tidpunkten förstod jag att det var hans
orkester jag dansat till på skyroom i BA. Efter hemkomsten hade han drivit ett
hotell med restaurang i norra Dalarna. Där hade han dekorerat med lite
argentinska prylar, bla med utrustning som gauchos traditionellt använde. En
dag hade en kortväxt gubbe med sällskap kommit som gäster i restaurangen. När
gubben fick se gauchoutrustningen blev han eld och lågor. Det var naturligtvis
Pedro som dykt upp och var på semester i Sverige. Det tog tid innan vi var
färdiga med allt snack om gamla tider i BA.

Ytterligare
några år senare satt jag i mässen ombord och läste Sjömanskyrkans tidning Ute och
Hemma. En av artiklarna handlade om
Pedro. Han hade nu flyttat till Uruguay och hade en ranch några timmars resa
från Montevideo. Det fanns ingen adress till Pedro men jag skrev ett vykort
adresserat till honom c/o Ute och Hemma. Det var spännande att se om det fanns
svar när jag kom hem. Jodå, det fanns ett vykort från Pedro bland den samlade
posten. Nu inledde vi ett regelbundet brevväxlande kompletterat med vykort.
Efter ett par år flyttade han till Sverige igen. Av alla platser valde han
Vallvik. Detta var bra då det var ett överkomligt avstånd för mig. Han hade
börjat spela nyckelharpa och var med i ett folkmusiksällskap.

Norr
om Rättvik ligger en liten by som heter Bingsjö. Under en helg varje sommar
invaderas byn av spelmän av olika slag och besökare. Alla instrument finns
representerade. Pedro och jag bestämde träff vid nästkommande stämma. Turligt nog hade jag ledigt så det skulle
funka bra. När det var dags åkte jag och hustrun bil till Bingsjö. Med oss hade
vi picnickorg med käk och vin. Efter att ha parkerat på en äng och promenerat
en längre sträcka började jag leta efter Pedro vid den överenskomna
mötesplatsen. Det tog inte lång stund förrän jag kände igen honom där han satt
med sin nyckelharpa och spelade. Vi morsade och började berätta gamla minnen, delvis
censurerade då hustrun var med.

Snart blev det dags att slå oss ner i
gröngräset och plocka fram picnick korgen för lite käk och dryck. Berättandet
fortsatte och det blev några mycket trevliga timmar. Alldeles för tidigt var
det dags för hemfärd och vi skildes åt med löfte att ses igen. Kontakten hölls
med telefon och vi sågs en gång till i Bingsjö. Jag lyckades oxå hälsa på Pedro
i Vallvik en gång. Sedan blev det som det brukar bli och vi tappade kontakten
igen. Jag har inte en aning om hans vidare öde. Men med tanke på hans ålder
sitter han väl på ett guldkantat moln iförd full gauchoklädsel och spelar något
argentinskt instrument växelvis med nyckelharpa. Du var en profil och hedersman
Pedro!

Av Bengt Larsson